På resande fot. (Aldrig mer tåg)

Igår påbörjade jag min resa tillbaka mot söder. Det började sådär, i och med att tåget från Vännäs till Mellansel blev försenat. Den första timmen hade jag inget emot, jag hade behövt vänta i en och en halv i Stockholm för mitt tågbyte annars, så det lät bara bra för min del.

Sen när klockan började snigla sig framåt och jag insåg att mina chanser att ens hinna med tåget bara krympte, då var det inte lika trevligt längre. Två timmar försenade tuffade vi tillslut iväg.

Less och trött kliver jag in i min kupé, bara för att inse att jag är sist in (jag hatar det, jag vill vara först, speciellt när man ska ligga överst) och till råga på allt har något smartskaft ställt upp stegen alldeles rakt och blockerat med sina väskor. Det är rent livsfarligt, stegen är gjord så att man ska kunna luta den, med utdragbara armar. Detta resulterar ju dock i att när den står rakt och man står längst upp, så får man se upp så man inte drar den åt sig, för då, då lossnar den från sina hakar och då faller man raklång.

Jag tar mig i alla fall upp till min bunk, ligger ett tag och lyssnar på musik för att sedan somna och sussa söt fram tills konduktören väcker mig följande dag, då jag anländer i Stockholm.

Jag trodde att jag skulle missa det tåg jag skulle byta till men turligt nog så hade även detta tåg blivit försenat och vi stannade mittemot på samma perrong så det var bara att gå rakt över och kliva på. Full maskin mot Alvesta.

Även här trodde jag att jag skulle missa mitt tåg, men hör och häpna, det står på perrongen när vi rullar in. Än en gång bara att trava över och kliva på. Dock denna gång har jag ett helt gäng med människor med mig och av någon anledning ska alla ombord på samma vagn.

Det knuffas och trängs och jag fattar beslutet att, istället för att försöka knuffa mig igenom denna vibrerande massa så hivar jag bara upp mina väskor och kliver sedan av tåget och väntar på att folket ska skingras. Det var ett fatalt misstag.

Till historien hör att, utanpå dörrarna på ett tåg sitter en knapp som man ska kunna trycka på för att förhindra dörrarna att stängas, ett faktum jag tog till hjälp då jag fattade mitt beslut. Det skulle (SKULLE) vara några minuter tills tåget skulle gå och jag stod precis utanför dörren och kunde lätt stoppa dem om de började stängas. Icke.

Jag har inte hunnit mer än ut innan jag hör ett pipande ljud och ser hur dörrarna börjar glida igen. Lugnt sträcker jag ut handen och trycker på knappen för att återvända in på tåget. Inget händer. Jag trycker igen, inget. Det är här jag grips av panik. Frenetiskt tryckande och knackande på dörren försöker jag få någons uppmärksamhet och få dem att öppna inifrån innan tåget åker.

Även detta misslyckas och jag kan inte göra annat än att svära högt och bara titta efter tåget mot Kalmar som nu bär en passagerare för lite och en uppsättning bagage för mycket.

Jag samlar mig. På något sätt måste jag meddela mig med tåget så mitt bagage inte följer med ändå ner till Malmö. Jag rusar in på tågstationen och lokaliserar kundtjänst. Jag måste verkligen varit en syn. Irriterad, andfådd och smått hysterisk kommer jag instormandes, fäktandes och gestikulerande "Stoppa det där tåget!!"

Jag vet, jag vet. Inte stoppar de ett tåg för en ynka liten mig, men just då verkade det som en bra idé.

De två bakom disken tittar först på mig som om jag vore galen (vilket kanske inte var långt från sanningen just då). Sedan tar mannen av de två kommandot och ber mig lugnt berätta vad som hänt (han var sjyst, hon var en riktig ragata, på henne lät det som jag gjort det med flit). Sedan tog han reda på numret till tåget och försöker få tag i tågvärden, men det går inte på en gång, så han ber att han ska ringa upp omgående. Det gör han.

Mina väskor omhändertas och jag meddelas att de finns att hämta på Kalmar C. Nu ska jag bara få dit mig själv.

Trodde det skulle vara det svåraste (visste inte om det räknades som mitt fel eller inte och om jag skulle behöva köpa ny biljett), men när jag vände mig till kvinnan (som tydligen hade hand om biljetterna) stod hon redan där och viftade med en pappersbit. "Förseningsbiljett." kraxar hon fram och blänger på mig som om jag verkligen har förstört hela hennes dag bara genom att existera.

Kollar på biljetten och sedan på klockan. Sen säckar jag ihop på en träbänk och förbereder mig för ett surningsmaraton. Jag kommer inte att kunna ta mig hem på en och en halv timme till.

Slår mig ner, drar hatten över ögonen och ber till gudarna om att någon råkar nocka mig så jag slipper sitta och blicka mot klockan varannan minut och driva mig själv till vansinne.

Äntligen kommer tåget. Jag kliver på och har faktiskt sån tur att jag får sitta ensam hela resan och kan därför bre ut mig halvliggandes och sova.

Kommer fram till Kalmar. Går in på resecentrum och lokaliserar änn en gång kundtjänst. Flashar min biljett och får då mitt bagage coh kan (äntligen) ta mig därifrån.

Då var det bara en etapp kvar. Med tillhörande problem. "Var fan ställde jag bilen?". Man tycker att ett resecentrum borde ha en långtidsparkering, men nej då.

Så här var det: Det längsta jag hittade var tre timmar. Så jag for som en tätting runt hela stan för att hitta en parkering som inte var begränsad (eller med tillräklig tidsfrist). Hamnade på helt fel sida av stan och var inte ens helt på det hundra vilket håll jag skulle åt (mitt lokalsinne, du vet). Jag frågade mig fram och tillslut hittade jag stationen igen.

Jag hade en generell idé om hur jag hade gått så jag högg mina väskor och började gå. Jag visste att jag passerat två torg och att bilen stod i ett gamalt område. Kullerstensgator och skev asfalt, var vad jag letade efter.

Jag hittade ett område som såg lovande ut och när jag kollade mig omkring kändes det ena och det andra igen. Tillslut hade jag avskärmat ett litet kvarter med möjliga gator. Då började jag zickzacka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram...DÄR! Jag hade hittat den. Lite lätt snötäckt men annars i god form. Borstade av den, slängde i packningen och satte mig tillrätta. Sen bar det iväg hem.

Det var så skönt, jag blev helt stinn, satt och skrek och skratta och sjöng som en annan mentalpatient där i bilen. Sen anlände jag.

Jag klev ur bilen, tog mina grejer, gick upp på verandan där dörren öppnas och där står Lee. Hon möts av ett "Honey! I'm hoooome!!". Vi skrattar och kramas. Sen gör Lee mat medans jag far och köper mjölk.

Vi äter och sen dricker vi kaffe. Jag går upp och instalerar mig igen.

Sedan får vi idén att vi ska minsan ut och leka i snön. Så vi byltar på oss och beger oss ut. Vi skulle bygga en snögubbe, men det var fel sorts snö, så det blev snöbollskrig istället. Nersnöade och kalla tycker vi att det är en bra idé att ta en promenad runt campus.

När vi kommer hem, tar vi varsin lång dusch och sedan dricker vi varm chocklad och äter mackor, medans vi tittar på film. Sedan skiljs vi. Det är dags att sova.

Skolan börjar faktiskt imorgon.