Så...

Pym är död.



Så fort jag fick veta bokade jag biljetten hem igen och ett par timmar senare var jag på väg. Resan tog allt som allt 24 timmar, och det var nog den värsta jag gjort hittills.



Hela vägen flög tankarna runt. Det var ju obegripligt, och min geografiska distans gjorde ju inte direkt det lättare att inse att detta är verkligt.






Jag kom fram till Kalmar 21.30 och tog mig därifrån ut på ön, hem till Lee. Det var så skönt att se henne igen.




När jag kom så hade hon lagat mat åt oss. Hemlagade köttbullar och hemmagjord potatismos. Det var riktigt gott.

Vi satt och pratade i köket ett tag och gick sedan in i tv-rummet och kröp upp i soffan. Vi drack blåbärsoppa och skulle se Ace Ventura. Jag somnade efter inte mycket mer än en halvtimme.

Nästa morgon klev jag upp, tog en dusch och begav mig sedan iväg till skolan. När jag kommer dit så försöker jag lokalisera någon, men allt verkar helt öde. När jag kommer in genom huvudentren så möts jag av.....

Jag står och sörjer för mig själv en stund, men än känns tårarna långt borta. Var fortfarande inte verkligt.

Tillslut hittar jag Sofia, Martin och Bea på övervåningen i Annexet och vi kramas och sitter och pratar en stund och jag får veta lite mer konkret, hur det gick till. Sen får jag veta att Greta och de andra är i ett hus, som inte är beläget på skolan. Sofia följer mig dit.

När vi kommer in är allt så tyst. vi går upp på övervåningen, och där hittar jag Cecilia, det blir mer kramar och hon gråter. Jag kan fortfarande inte. Jag kikar in i det rum där Greta, Sara, Samuel och Oskar ligger och sover. Sara vaknar då och ser mig.

Jag slänger mig ner på madrassen och vi håller varandra ett tag, sen vaknar även Greta, när jag reser mig upp igen. Vi håller hårt om varandra och Oskar vaknar och vi ligger alla tre i en hög med armarna om varandra och fingrarna sammanflätade.

Jag lämnar dem efter ett tag att få vakna i fred och går ut i köket igen. Där träffar jag Johan och kramfesten är igång igen. Vi pratar lite om vad som hänt och hur stämningen nu är på skolan. Sen gick vi tillbaka till skolan, han och jag. Jag skulle försöka hitta någon som visste var mina grejer som jag lämnat kvar tog vägen.

I Annexet träffar jag min gammla lärare Sofia, vi kramas och går in på hennes kontor och sitter och pratar ett tag. Sen går vi upp på övervåningen för att kolla med Johanna, mina konstvåors lärare, för Sofia trodde hon kunde veta vart mina saker var. Mer kramar och en pratstund med Johanna och Sofia.

Sen var det dags att gå och äta och efter det skulle alla sammlas där uppe igen och vi skulle göra något gemensamt.

Vi satt och diskuterade mellan oss och kom fram till att vi skulle ut och bygga något i snön. Vi bestämde oss för att inte säga vad utan bara vart och att vi skulle se vad som hände när vi kom dit.

Alla gick iväg för att ta på sig mer kläder. Då fick jag tillslut tag på Kalle, som visste vart mina saker flyttats, och vi begav oss iväg på klädjakt. Allt hittades i ett garage på ena sidan av skolan. Jag grävde snabbt igenom det som fanns och drog på mig så mycket av kläderna jag kunde. hittade mina vinterstövlar, mössa och vantar. Sen gick jag tillbaka till Annexet, vi väntade ett tag på att alla skulle komma och gick sedan ut.

Alla började först bara sammla snö och göra stora bollar. Då beslutades det att en stor snölyckta var vad det skulle bli, å så blev det.

En enorm en.

Sen förflöt dagen ganska sakta. Jag fick tag på en kärra och hämtade mina saker från garaget och böärjade gå igenom dem och sortera ut allt som skulle slängas och vad som ska skickas tillbaka till Ö-vik. Under de timmarna försökte jag att inte tänka så mycket utan fokuserade mest på det jobb jag hade att göra. Ju mer jag fick gjort, desto mindre hade jag att fundera ut och desto mer kände jag deprissionen komma insmygande, men än lyste tårarna med sin frånvaro. Kände mig mest bara tom.

Vid åtta var det sagt att vi skulle sammlas i 5:an för lite gemenskap, tårta och kaffe. Jörgen och Johanna var där de med.

Vi tände ljus, satte fram en ild på Pym från när hon var liten och alla kurade ihop sig i varandra runt rumsbordet.

Vi hade väldigt mysigt och även om stämningen gick upp och ner, ibland pratade vi, ibland skrattade vi och ibland satt vi tysta, insjunkna i egna tankar, så var det en väldigt trevlig kväll och alla gick hem lite mer lätta till sinnet.

Jag sov på soffan där. Låg och tittade på Pyms bild en lång stund innan jag somnade. Mina drömmar den natten bestod av stora dimmoln i olika färger som gick in och runt i varandra.

Nästa morgon var jag uppe runt halv åtta och gick själv till matsalen för att äta frukost. Det var en väldigt underlig upplevelse. Jag kände inte igen en enda människa, och det gjorde mig väldigt förvirrad och ängslig, satt och bara stirrade ner i mitt kaffe och drev in och ut i mina egna tankar. Sen kom Bea också och hon satte sig hos mig, då blev jag lite lugnare, och kunde fokusera igen.

Jag gick till Annexet först, för att kolla om det var någon annan där, det var det inte. Hela stället kändes, än en gång, totalt öde. Det var länge sen jag kände mig så fullständigt ensam, och jag blev åter igen väldigt låg i sinnet. Jag gick då tillbaka 5:an efter det och lade mig på soffan igen. De andra sov fortfarande.

Cecilia, som sov på den andra soffan, vaknade av att hennes mobil började ringa. Det var Jeanette, hon hade kommit till skolan nu och ville meddela att hon var i sin ateljé. Jag flög snabbt upp igen och tog mig iväg igen. Det var underbart att se henne igen och vi kramades länge och väl. Vi satt oss inne hos henne och tittade på de bilder jag tagit från snöbygget föregående dag. Sen satt vi bara och pratade om allt, tills det att det var dags för lunch.

Efter lunchen sammlades alla åter igen på övervåningen i Annexet och vi diskuterade en möjlig utflyckt på fredagen och en massa annat. Jörgen och Johanna berättade om roliga drömmar de haft, och stämningen var lite låg, men ändå ganska lugn och vi skrattade ibland.

När klockan började närma sig halv två så var jag tvungen att gå. Jag skulle till Kalmar och bussen gick då. Eddie skulle till Borgholm och åkte så med mig halva vägen innan han skulle byta.

Runt två var jag så framme, i Kalmar, hos Lena. Min friska luft, min säkra famn, min fina Lena.

Vi gick först och handlade och sen satt vi och lyssnade på musik och surrade, sen blev vi hungriga, så då börjades det med maten.

Vi åt och fortsatte surra. Sen satt vi ett tag och kollade på roliga videos och lyssnade på skojiga låtar.

Hon tyckte inte om min frisyr.

Så hon gjorde en ny. ^-^

Efter det blev det massage och sedan kortspel. Började ganska lugnt, sen gick det över i ett av alla dessa utfrågnings-spel. Det märks att man varit vänner länge när man börjar med sexfrågor, bara för kasera det ämnet ganska snabbt och istället gå djupare. Jag hade min vän med mig. Gåvan från Ditte från en mack på vägen till Milano. Hon ville inte att jag skulle resa ensam. ^-^

Sen bar det sig så, att vi gick ut en sväng och träffade en av Lenas vänner på Harrys. Det hela utspelades som en väldigt trevlig kväll och, för mig, ett skönt brott från den ganska så dunkla stämning som fanns på skolan.

Jag sov hos Lena och vi låg och pratade långt in på natten innan vi tillslut somnade.

Gick till Kalmar C dagen därpå och bokade mitt tåg tillbaka till linköping på måndag. Klockan tolv var jag tillbaka på skolan och vi sammaldes uppe i Annexet. En kurator vid namn Sven var där och pratade om sorghantering och vi fick fråga om allt.

DÅ blev det plötsligt min verklighet. Jag grät som aldrig förr och jag var tvungen att gå därifrån och gömma mig på toan ett tag, när jag inte längre kunde gråta tyst utan snyftade och tjöt så det gjorde ont i mig. Tror jag gjorde av med nästan en halv toarulle när jag nu och då torkade mina tårar.

Sen dess har jag mest suttit i Jeanettes ateljé och till och från skrivit på detta. Gick och bastade en snabbis innan middagen. Satt med tjocktröja och jacka och frös ändå så jag skakade helt okontrollerat.

Nu sitter jag här. Inlägget är klart och nu vet jag inte vad jag ska göra. Har inget kvar att fokusera på mer....