Avsked är aldrig roliga

Tisdag, dagen som skulle skilja Ditte och Rebecka.

På morgonen klev vi upp tidigare än vanligt, gjorde kaffe och gjorde oss sedan i ordning. Vi hadde bokat en sista utflykt. Tillbaka till Cacine.

Bussen går från Duomo och när vi var på väg dit såg vi en sån där rolig stickad sak, runt stolpen.


Vi kom fram till Cacine, på en gång den här gången och strosade runt där i ett par timmar, den tar verkligen ALDRIG slut.

Sen när vi, tillslut hadde kommit så långt som vi kunde så bestämde vi oss för att gå in i parken bakom och gå tillbaka den vägen (inte lika mycket folk), men när vi klev ut mellan stånden så hamnade vi inte i parken utan på en väg, som gick precis där bakom.

Där hittade vi en busshållplats, som gick tillbaka till Duomo, så vi stannade där för att vänta, så kunde vi åka så slapp vi gå dit vi hadde hoppat av när vi kom.

Vi kom till skolan, köpte en macka och satte oss på terassen och åt frukost. Rebecka satt med på Italienskalektionen och hadde sin packning med sig. Bussen mot Pisa skulle gå vid fyra. Så, efter 'lunchrasten' var det dags för de förhatliga avskedet.

Rebecka gick åt sitt håll och jag och Ditte var tvugna att återvända in i skolan.

Andra lektionen var den med Marco. Denna gång var det textilvetande som gällde, så han stod och surrade om olika tyger och tog fram massa provbitar som vi fick titta på och klippa varsin bit av för att spara för eget bruk.

Fullt förståligt var Ditte ganska låg under resten av dagen och jag gjorde mitt bästa för att ta hand om henne lite extra. Vi drack varm choklad på kvällen, i våra sängar med datorn på en stol mellan och kollade på några avsnitt av Projekt Runway.

Sen kröp vi ner och somnade ganska fort båda två.