Lite tur. Det var på tiden.

Det finns en lite fläck på golvet precis utanför duschen i min lägenhet där vi får kontakt med ett olåst nätverk. Det var ju tur. Inte för att man orkar sitta hukad nere på golvet så överdrivet länge, men man kan i alla fall spela musik. DET är värt MYCKET just nu. Lite tur. Tack till vem än som ansvarig. ^-^

Kommer lägga upp bilder vid något senare tillfälle.

Men jag lever och frodas. Konversationsdelen idag på italienskan var väldigt kul. Vi fick en annan lärare. Han som vi hade igår var bara hennes assistent, hon hade inte kunnat komma igår. Hon var skitrolig, även om man inte förstod allt vad hon sa så gick poängen hem i alla fall. Har jag förresten nämnt att ALL undervisning är på Italienska. Ingen engelska ALLS. Om det är något ord vi inte förstår så översätter de inte, utan drar andra exempel tills det att vi greppar vad hon menar.
Jävligt bra, även om detta innebär att största delen av anteckningsblocket helt enkelt används till att skriva ner massa ord som betyder samma sak.

Nu är min enda huvudvärk just det där med mina pengar, men så fort det har löst sig, då, DÅ kommer jag röja Florens som aldrig förr. ^-^

Hemma! (i Florens alltså)

Okej. Intressant dag.

Gick från trött, till nervös, till glad/exalterad, till helt förstörd, till uttråkad.

(trött)Vaknade på morgonen och jag och mina lägenhetskompisar gick tillsammans till skolan. De visste vart den låg, så jag var bara glad att bi ledsagad. Leta reda på specifika platser själv har som aldrig varit en av mina starka sidor.

Jag bor för tillfället med en amerikanska och två spanjorskor. De blir inte kvar här lika länge som jag. En stannar 4 veckor, en annan 6 och den tredje 8. Så jag kommer väll få nya kamrater efter dem.


(nervös) Vi kom till skolan och fick göra ett skriftligt och ett muntligt prov. Fick några rätt på det skriftliga, sen var det dags för det muntliga. Allt blev blankt. Å jag menar verkligen TOTALT blankt. Satt mest och stammade kändes det som. Till slut kom det i alla fall fram nån sorts stapplande intemycketmer-än-halvtaskig italienska.
Jag blev placerad i passande klass, fick mina böcker och leddes så till mitt klassrum. Bara att sätta igång då.

Första delen av lektionerna är mer inriktat på grammatiska övningar och sådant. Den delen kändes ganska jobbig. Grammatik har aldrig varit någon vidare specialitet, varken svensk, engelsk eller italiensk. Så där känner jag mig, just nu i alla fall, ganska obekväm. Men det blir väll bättre allt eftersom (hoppas jag).

(glad/exalterad) Andra delen handlar mer om att läsa och prata. Där pratar vår lärare en hel del och ju längre in i lektionen vi kom desto mer kunde jag känna hur allt började komma tillbaka. Vi fick läsa texter och svara på frågor och bara prata lite allmänt. Jag lämnade lektionen väldigt upplyft.

(förstörd) På vägen hem så bestämde jag mig för att stanna till vid snabbköpet och handla lite mat och förnödenheter (schampo, balsam o.s.v.). När jag står och ska betala i kassan säger kassören att mitt kort inte fungerar. Något fel på koden tydligen.
Jag blev alldeles kall och visste inte vad jag skulle göra. Turligt nog hade jag tagit ut euro innan jag åkte, till depositionsavgiften, så jag kunde betala för min mat.

Rusar hem, slänger mig på telefonen och ringer, hysterisk, först till mamma (inget svar) och sen till pappa. De fick ringa Icabanken och kolla vad som var fel. Kortet var spärrat visade det sig. Panik. Kunde inte överskrivas, behöver beställa ett nytt. Mer panik!

Jag var själv tvungen att ringa till banken för att beställa. Kändes så där halvbra. Ringde och satt med gråten i halsen hela tiden medans jag pratade med dem. Fick i alla fall veta att kortet skulle vara hemma hos mina föräldrar i slutet av denna veckan, och då får de skicka ner det till mig.

Till problemet hör att jag tappade mitt VISA när jag var hemma, så jag gick in på banken och spärrade det och beställde ett nytt även där, detta var i torsdags. Så just nu, har jag inte kort alls, och alla mina pengar ligger och myser inne på mitt konto. So close and yet so far.

Utan kortet har jag inga pengar (80 Euro kontant, det är allt) och utan pengar har jag ingen mat, ingen depositionsavgift, ingen möjlighet till att skaffa internet OCH även ingen möjlighet att få mina kläder tvättade, fick jag precis veta. Det finns ingen tvättmaskin i lägenheten! Måste gå till en sån där tvättomat och betala för det. Vill inte!

(uttråkad)Under dagen har jag försökt dränka mina sorger i kaffe och inte tänka på mitt, åter igen, begränsade matförråd. Även efter maten är jag hungrig och den här situationen hjälper ju inte direkt i mitt ’ska bara feströka’ projekt jag gett mig in i. Äta, röka, internet. Mina tre huvudtidsfördriv, och alla förnekas mig. Jag får nöja mig med att plugga… Det är ingen munter Camilla hemma idag inte.


Mina lägenhetskamrater tog stadsvandringen (samma som jag gjorde första terminen) så jag blev lämnad ensam hemma. Satt och pluttrade lite på datorn och la över musik från telefonen till mitt USB, så jag kan i alla fall få lite musik även fast jag inte har internet. Käkade lite, sov en stund… Sen var jag så uttråkad så jag kunde verkligen börja gråta. Jag bestämde mig för att dra ut.

Jag hade ett vagt minne av att klubben Moyo hade gratis Wi-Fi, så jag tänkte undersöka detta. Packade ihop mig och tulltade iväg. När jag kom fram, såg jag att skylten om internet fortfarande fanns kvar, men det kändes dumt att bara sätta mig och börja surfa. Så jag köpte mig en öl, för att berättiga min vistelse.

Hittade nätverket, men det gick inte att koppla upp sig och jag ville ju inte direkt gå in och fråga, ville inte förlora min plats och det skulle aldrig falla mig in att gå från datorn. En av tjejerna i min lägenhet ville också komma hit om internet fortfarande fanns kvar. Jag får väll ta med mig henne någon dag, så kan vi hålla koll på varandras grejer.

Frånsett det, så var vädret underbart, ölen var god och det känns bra, hur trögt det än var att komma igång, med att har gett mig in på italienskan igen. Läxan var halvsvår, men det som störde mig mest var just det att den innehöll mycket av vad jag redan gjort, men jag KUNDE verkligen inte komma ihåg vissa saker. Frustrerande till TUSEN!
Men men, som jag sa så är det skönt att ha kommit igång igen. Bara jag får tillgång till mina pengar igen så kommer det här bli SÅ bra.

Staying positive!

Ciao ^-^

Tick Tack

Tiden går sakta framåt och jag kan inte göra något för att förhindra det.

Nu sitter jag hemma hos Anneli, själv. Hon är på jobbet, Karin har farit hem till sig och Stefan och Robin har åkt tillbaka till Ö-vik.

Om ca:13 timmar kommer flygtaxin och hämtar mig och markerar så starten på ett nytt äventyr. Att sitta helt själv och inte ha så mycket att tänka på förutom att igen och igen gå igenom i huvudet allt man packat, självklart alltid med fast övertygelse om att det är något man glömt, är ingen direkt höjdare om jag får säga det själv.

Man sitter och slösurfar lite grann, kan inte bestämma sig om man vill lystna på lugn musik eller något med lite mera fart i. Lugn musik gör en melankolisk och något hoppigt är jag för trött för att orka med.

Jag ska väll snart tänka på att dra ihop mig, så jag inte är för trött imorgon när jag ska åka. Men tills dess är det bara att försöka att underhålla sig så gott det går och inte lägga allt för mycket energi på resenerverna som börjar vakna till liv igen. Nu är det ett tag sen man flög nånstans. Skumt hur fort sommaren har gått.

Vet inte när jag har internet igen. Förhoppningsvis inom en snar framtid efter det att jag anlänt i Florens.

Ja, nu ska jag ställa ordning allt för imorgon (igen), så jag VET att allt som ska med kommer med.

Nästa gång vi hörs är jag i Italien. Later!

PÖSS!!

loving/leaving you

Så var det dags, än en gång, för mig att sprida mina vingar och sväva ut i den stora vida världen.

Har igen lämnat Ö-vik bakom mig men den här gången åker jag inte direkt till Italien. Först upp till Umeå, där jag har två av de människor som är viktigast för mig i detta livet. Vi beslutade att vi ville avsluta med flaggan i topp. Så det är dans, kortspel, alkohol och surr som gäller.

På både gott och ont. Jag älskar att umgås med de som är viktiga för mig, samtidigt som det värsta som finns, är att behöva säga farväl. Gjorde mycket av det redan när jag lämnade Ö-vik. Gillart inte.

Lyckades ändå hålla ihop det bra ikväll. Även om det fanns några svaga stunder. Men när det var dags att säga god natt, och hej då, till Karin som skulle sova hemma hos sig så blev det väldigt jobbigt och jag har nu gråtit i alla fall en halvtimme.

Alla som känner mig vet att jag inte är bra på avsked.

Men men, jag har två (en och en halv) dagar kvar här innan jag åker och jag kommer träffa alla igen innan jag åker. Det gör det däremot inte lättare för mig. Snarare ger det mig mer tid att bli mer sentimental och nostalgisk och det är inte heller en av mina starka sidor vad gäller hantering. Men jag skulle inte skippa att vara här bara för det, inte under några som helst omständigheter.

Jag ser fram emot att åka tillbaka till Italien och tycker det finns gott om potential att det till och med kan bli bättre än förut. Men att lämna sådana som jag har gett en plats i mitt hjärta är aldrig lätt.

Uppdaterar igen imorgon. Nu ska jag kura ihop mig och bara försöka sova och inte tänka på den jobbiga delen av min avresa. Positiv fokusering!